From anything to everything!!

jag har inte riktigt fattat om det egentligen varit slut tidigare. men nu är kniven helt instucket i hjärtat iaf. han vill att jag ska hämta mina saker men jag kan inte. jag vill inte gå in i hans lägenhet i huvudtaget. jag saknar hans så missar så jag håller på att bli galen. dom är såå underbara, och nu kommer vi inte träffas mer. att fortfarande vara kompis med sitt ex, som för övrigt var min bästa kompis när vi var tillsammans, kommer det att gå? vad hämder om vi faktiskt stöter på varandra på stan nån gång? jag vet inte om jag vill springa fram och krama honom eller om jag vill ge honom en smäll på kinden som inte sa nånting tidigare. tror han inte att jag märkte att nått var fel. jag har känt honom och älskat honom i nästan 5 år, det är klart att jag märkte att nått var fel. han var inte sej själv nånstans längre.
han sa att hon vi gör slut slulle han kanske inse vad han vill och vad han saknar, men jag vet inte. för att sakna mej måste han kanske bli påmind om vad vi hade, och det kommer han inte bli. att stå och laga mat tillsammans, se på serier tillsammas. jag kommer sakna det som bara den. min vanliga vardag helt enkelt. vet inte om det jag skriver ens hänger ihop men, jag vill bara få ut mej allt. kanske repeterar mkt av det jag sagt men detta är det som snurrar fram och tillbaka i mitt huvud.
kommer man nånsin att glömma bort sin första kärlek? ärligt talat, jag tror inte det.

jag visste att vi inte skulle gifta oss, jag visste att vi inte skulle skaffa barn, bil, villa och hund tillsammas, och ändå kommer det som en chock när han gör slut. vet egentligen inte om det var han som gjorde slut eller om vi kom överens om det. jag ville såklart inte men hur kul är det att vara tillsammans med någon som inte älskar dej?

jag låg bevdvid honom och vi skulle sova. han höll om mej, kramade mej. kände han sej tvingad. jag får nästan dåligt samvete för att jag ville bli kramad. han kanske inte alls ville. och alla pussar och kyssar. var dom extremt botbjudande? vill inte ens tänka på det. måste vara jobbigt för dej. men hur tror du det känns för MEJ nu när du har berättat att det var så länge sen du bestämde dej?

jag kände mej ärlgit talat nykär när jag kom tillbaka från USA, men jag tänkte att så som vi myste, det måste ju vara för bra för att vara sant, och det var det.
nästan TVÅ MÅNADER har gått sen du tappade din känslor och det är först nu du får arslet hur att göra nått, över sms dessutom. du har haft mej på en tråd så länge och fått mej att hoppas. jag har inte kunnat gått vidare utan du har haft halva mej fången. och du då, går du nu vidare utan problem?
3 år och 3 månader utan uppehåll måste väl betyda lite för dej iaf?



jag ska iaf ut ikväll och ha jävligt roligt. om ni som ska med läser detta, så se nu till att supa mej jävlgt full!!
ses i skolan!